myzetterquisthelger

Efter ett hårt backspringpass står Amanda och jag och stretchar i trappen. Rätt som det är snör pappa på sig boxningshandskarna och drar igång på boxningssäcken (som om inte springturen med hela familjen var fair enough?). För att spä på det absurda ytterliggare en aning kommer mamma från ingenstans runt knuten (i full springmundering skall tilläggas) med höga knäuppdragningar och zickzack hopp. Halleluja is all I can say.

Regnigt Rockhampton och helg med min finfamilj. Idag har vi ätit långfrukost, strosat på Stocklands (köpcenter), ätit take-away sushi vid barbordet, sett The one and only Harry Potter göra underverk på bio, lagat&avnjutit hemmagjord pizza och lyssnat och nynnat till Angus&Julia Stone (superlativa syskonparet ifrån Sydney!).

Med risk för viss svävande text ska jag försöka berätta om Amandas och min lilla tur. Att skriva konkreta berättelser tråkar ut mig, därav den förmodade flummigheten. hejhå

Igår kom vi alltså hem. Amanda och jag från vår pre-roadtrip. Mam&paps 4WD-jeep hade vi till låns och for från Gold Coast tillbaks till Rockhampton på två veckor. Till stor del hade vi sällskap av Maria & Emma, som liksom oss reser runt här nere. Annars var de Amanda och jag, solo. Det var fantastiskt hurusom.

Jeepen var frihet. Att kunna stanna varhelst man vill och ta sig till små platser man med andra resmedel, inte kommer åt.

Vi har badat och solat. Fått saltvattnigt hår och hud till solblekt och solbränt. Handlat frukt intill vägkanten. Frågat otaliga människor om vägen. Levt megaekonomiskt både boende (hostel och bilen) och matmässigt (~2 $/dag motv.14 kr. Alltså, vi har gjort mat av i princip ingenting. Vad sägs om t.ex. ”fiskpinne(2$ för 40 st-rester)-hamburger(rester)-potatis-vitlök(massa och pricken över i:t i alla ekonomiska maträtter)-chilli/peppar/salt-Pytt”?). Surfat, gånger 2 (både små&stora vågor, små&stora brädor). Druckit vin på stränder i månsken. Spelat munspel på parkbänkar. Flytt vattenspridare i parker, efter att ha fyllt magen med singoallakex från IKEA. Läst i Botanic gardens. Strosat i städer. Dansat galet på trånga klubbar. Övernattat i jeepen i ödestäder. Stått utanför caféer och velat över vilket som är bäst (tills en gubbe gick förbi, pekade på det ena och sa ”They have the best coffee in town”. In gick vi, och blev sittandes i 4 timmar. Garanterat det godaste (första, bortsett från snabbkaffe) jag smakat på hela resan. Snyggaste interiören, retro och cleant. Gratis, snygga vykort. Inspirerande böcker. Roliga tidningar. Fyndiga kakor (mangobröd<3). SKÖN jazzmusik. Med själ!). Lagat mat & socialiserat mig i charmiga såväl som genomäckliga hostelkök. Hängt med inspirerande & intressant människor. Handlat i matbutiker och jämfört varenda vara, som alltid slutat med märket homebrand (MEGAbudget). Utnyttjat grillar vid vattenstråk (banan&choklad). Sjungt med, högt och aningens falskt, till uttjatade cd-skivor. Kajakat bland fina hus. Sprungit till VACKRA öde stränder, ljud&djur-fyllda tropikstråk och solnedgångsfärgade klipphällar. Känt mig fri&lycklig.

That’s pretty much it. Väldigt bra alltså.

I lördags tog vi four wheel-driven inåt i landet. Förbi Blackwater tablelands, Emerald och även lilla hålan Sapphire till den ännu mindre hålan, om det är värt att kallas ens för det, Rubyvale.

I början kröp det i skinnet på mig när jag såg dessa små fallfärdiga hus, utplacerade långt ifrån varandra, mitt i ett torkat nowhere. Men efter helgen, åkte jag ifrån med en genuin känsla av att det faktisk är ganska mysigt och med en definitiv charm. Jag förstår ändå varför folk väljer att bosätta sig så långt från civilisationen som möjligt. För det är ro där. Dock skulle jag aldrig vilja ha det så själv, men det är inte längre obegripligt.

Iallafall, i Rubyvale grävs och letas det efter safirer. Stora som små. Både amatörer som vi och de som faktiskt livnär sig på det. Första safiren i området, hittades en gång då en pojke sparkade en stor sten framför sig på väg hem från skolan, tills hans pappa upptäckte vad det verkligen var för någonting. Jag kommer inte ihåg hur många karat den var men den såldes härom året till en amerikan för mäkta pengar, som befängt nog styckade upp den till små bitar och gjorde business på dessa..

Vi hittade en söt farbror med en rolig tröja, på moniques mine, som lärde oss att vaska efter safirer i den stekheta outbacksolen. Det var kul och vi hittade en heldel. Inga megamega, men några tillräckligt stora att göra någonting av. Framför allt en kul grej.

/my