myzetterquisthelger

Befinner mig nu i Hoitika (tror jag mig bestamt att det heter, det ar inte latt med alla Maoriska stadsnamn och desto mindre att fa busschaufforen att ta mig till den plats jag havdar att det heter nar det i sjalva verket heter nagonting annat, ah). Jo busschauffor. For tva dagar sedan reste jag med kusin Amanda, hennes pojkvan Kasper (numer skon-Karre) deras vanner Elin&Simon och Oskar i wickedcampers. Vi har rest fran Auckland och enrat sydon over till nelson och sett och gjort fina grejer jag far ga in pa lite mer detaljerat nar tid finns till. Men for tva dagar sedan, gav jag mig av sjalv. huxflux. Eller egentligen inte, for tanken har grott under en tid. Skrackblandad fortjusning ar ordet mitt i prick. For ibland ar jag glad och kanner mig frifrifri och ibland undrar jag mest vad jag haller pa med. varldens mest sallskapssjuka manniska. men det ar ju ocksa lite det som ar grejen med att resa ensam. Manniskor finns det ju overallt och som ensam (hade jag bade forutspatt och nu ocksa kunnat bekrafta) traffar man ocksa manniskor overallt. Sa hurusom ar jag glad over mitt beslut. Dessutom ar det nyttigt for mig att da och da bli ensam, men da att valja det. Lasa min bok, virka lite, strosa och skriva.
Imorgon aker jag till Frans Joseph for att ansluta med de andra for skydive (idiot, hjalp), sedan for en Track i Milford sounds. Darpa far vi se vars vingarna bar.
hej och puss. jag saknar er darhemma en smula trots allt.

Rockhampton ligger under ytan. Bokstavligt. Dock drabbas inte vi. Jag for dagarna innan nyår och resterande delarna av familjenmi tog sista planet ut, innan flygplatsen stängdes ner.

Nyåret spenderades i Sydney. 6 personer var vi som kallade en van för hem under en vecka. Trångt och dant var det men fullt överkomligt. Vi bodde i utkanten av Sydney i Freshwater beach, nära Manly. Varje dag tog vi färjan in till Sydney. Vackravackra Sydney, med världens coolaste byggnad (THE operahus), grym kollektivtrafik (faktiskt, lätt och praktisk) och välplanerade och omskötta hus och gator. Jag träffade min vän Shari, från belgien, som jag lärde känna på flygresan ner till Australien i september och även Melinda från Nypan. Fint som snus var det.

Själva nyårsdagen satt vi på en klippa med utsikt över Harbour bridge, lite operahus och Sydneys skyline. En snubbe vi träffat kvällen innan på färjan anslöt med sina vänner och några fler därtill. På berget under stjärnklar himmel satt vi alla och picnic:ade, drack och hade det najs. Fyrverkeriet var grymt. Världens bästa/största för att vara mer korrekt.

Jag skiljdes åt med de andra för två dagar sedan, styrde kosan mot Melbourne och min familj. Vi bodde på ett guesthouse ägt av Stan, en Aussie som bott 3 år i Stockholm och var stamkund på IKEA.

Jag har hunnit fylla 19 år. Det var en fin dag. Vi strosade längs gator och gränder i Melbournes innerstad. Fantastiska gator och hus, med vintage butiker, retro cd/lp-shops, caféer med själ, genuina bookstores och fingrejer. Vi åt middag på en fantastisk veggie resturang/bar. Jag älskar Melbourne. Kort och gott.

Nu är vi lite utanför, i staden Torquey. Här ska vi vara i några dagar. Sedan åker de andra hem till Rockhampton (om några veckor även hem till Svea). Jag, jag chillar vidare till NZ om en vecka. Där ska jag göra tuffa grejer är tanken.

Gott nytt år och god fortsättning alla kära! Puss My

I skenet från nattduksbordslampan, när klockan star på 00.10 am, sitter jag på golvet i Micas rum. Martin ligger och snusar i hennes sang och Mica har somnat med ipoden i lurarna på Martins nerburna. Under julen, när antalet i hushållet varit många, har vi bott i samma rum. Det tycker jag om.

Jag har idag köpt en flyttkartong där jag packat grejer, kläder och papper som jag inte behöver få tag på förens i April, då skeppet med flyttlasset ska ha nått Sverige. Fåtal ting går i min rullväska (som jag i desperation, när ingenting gick medvind, köpte på Heathrow, omedveten om priset i pund motsvarande i svenska-alldelesförmycket-kronor) som Mica tar hem till Sverige när de flyttar hem i januari.  Resterande pinaler i min ägo har jag komprimerat att få plats i min ryggsäck. Inte så många kilo, inte så många grejer. Imorgon säger jag hejdå för sista gången till 233 Denham street och far söderut tillsammans med Amanda och Kasper. Sydney är första destination. Som vanligt har jag ringa planerat, men vet att allt mer eller mindre löser sig. Med förväntningar (oundvikligt) och hopp om att allt ska bli grymt, dock utan att leta efter det.

Vi har i alla fall en bil att bo i, sex personer, näst kommande vecka. Först ska jag dock pussa på mamma och pappa, mica och martin lite mera.

Fri&påväg-ännulitemera-My

Vi, har en ganska fet decembermånad vi här på Denham street. Vi har varit ett litet kollektiv bestående av Maria (vän från Nypan), Kasper (As pojkvän) och såklart Sara Helger x2. Nu är resterande familjen tillbaka i Rocky och således också i huset. Utebliven snö (såklart) kompenseras med solsken, solsken och mera solsken. Vi jobbar på förmiddagarna, sista veckan nu. Det är fullt överkomligt i denna hetta, för i bakhuvudet finns vetskapen om en (no longer) svalkande pool att slänga sig i så fort man kommer hem. Vi badar och solar. Vi grillar vid poolen och dricker vin. Vi tränar och vilar. Vi följer julkalendern via svtplay.se närmast koleriskt (fantastiskt mysig och julkalendrig! Ingo <3). Vi gör små utflykter och grejar. Vi bakar julgodis och sådant. Vi har en ganska fet decembermånad med andra ord.

Igår natt tog vi lill-bilen upp på Mount Archer, det höga berg som reser sig invid staden, för att titta på den stjärnklara himmelen och se staden i nattljus. (Mitt ut på en liten stig mitt uti Australiensiska skogen, högt på ett berg kändes dock halvlockande ur orm-synpunkt så Maria bar mig på ryggen till viewpointen). Berget var mitt i moln som gjorde att utsikten skiftade i styrka, nattljusen skymdes i omväxlingar och likaså gjorde stjärnorna och månen då och då. Men allt var så vackert. Så himlahimla vackert. M

Hör och häpna! Idag har inga moln täckt himmelen, inget blixt&dunder har stört fågelsången och inte heller har en endaste regndroppe träffat mig (om än några inbillade, bara för att jag är så van vid dem vid det här lagret). Stadens stora flod, Fitzroy river som skiljer north- från southside, har svämmat över. Åpromenaden, några gator invid floden och några parkeringsplatser ligger under ytan och de flesta av flodens angränsade trädstår också de i vatten. Men idag var det som sagt sol. Oh Maria, hon kommer med solsken till mig (hennes egen Östen med resten remix). För idag kom hon, Maria. Till Amanda och mig som just nu bor ensamma i huset då resterande familjen är ute på andra äventyr. Efter jobbet låg vi vid poolen ett slag, sedan i skymningen stack vi ut och sprang i den botaniska trädgården. Där stötte jag på min andra australiensiska orm. Brun och äcklig och obehagligt slingrig var den! Bergis hoppspottande och attack:ig och livsfarlig! Jag tror dock det är sjukt pedagogiskt för mig att bo där jag nu bor. För jag blev inte på långa vägar lika rädd som sista jag stötte på en orm. Det är i alla fall fantastiskt varmt. Trots att vi glider runt halvnakna i huset, håller jag ändå på att avlida av värmeslag. Jag var precis ute och hämtade tvätt från sträcket utomhus, efter att först noga försäkrat att inga grodor, spindlar eller andra läskiga ting bestämt sig för att göra hem av tvätthögarna, ljumna vindar fläktade en smula, syrsor spelar högthögthögt och staden nattetid är snygg på sikt. Nyper mig i armen och konstaterar vars i världen jag är, vad jag gör och hur jag har det. Imorgon ska hotellstädarskruden på igen. Och därpå i 10 dagar till. Sedan är jag fri & påväg igen.

Natti!

Well, såhär sent på kvällen när allting är mörkt och stjärnorna glimma i skyn, DÅ kan man få aningens julkänsla. När man i bilen hem, samtidigt som fisljummen vind får håret att fladdra och fara, blåser in från öppna bilrutan och åker förbi extreema hus, skrudade ifrån topp till tå med blinkande lampor, Santa Claus gubbar och gudvetvad. DÅ kan man också få aningens julkänsla. Thats it.

Förra veckan hade Mica och Martin skolavslutning och jag och Amanda skulle vara goda systrar och överraska dem med tårta. Det blev en maräng-sockerkaks-hallontårta. Jajuste, den mest somriga tårtan som finns. Alltså, det kändes megabra, ända tills det slog mig att det faktiskt var en vecka till december equals - nalkande juletid!

Hur desperat vi än försöker få till den där julförnimmelsen; spelar julmusik morgon till kväll (skön julskiva tipsad av amanda här), nynnar julsånger på jobbet, bakar julgodis i alla dess former, kollar på Mysteriet på Greveholm prick 7.15 på morgnarna (ni hör ju, det låter ganska desperat), så GÅR DET INTE. Det är trettio grader varmt, jag skulle aldrig för mitt liv sätta på mig en mysig tjocktröja, papegojor och kookaburror väcker mig om morgnarna, julpyntet i entrén till jobbet känns mest malplacerat, jag cyklar i shorts till och från jobbet, solen ger fräknar på fem minuter, julkolorna vi försöker oss på, stelnar aldrig pga luftfuktigheten och på bbq:n grillas skaldjur. Det är helt enkelt inte menat med jul här på andra sidan. Hihi, om ni läser detta som om att jag är bitter, då misstar ni er helt. Det är SÅ fantastiskt! Men jag tror att jag skulle kunna njuta&tain så mycket mer av det här, för på något sätt saknar jag också verkligen vit-sverige och vit-jul! Jag har inte haft en sådan ordentligt på två år. Oj vad det här kan låta bortskämt och missuppfattas. Det jag menar är bara att jag verkligen, av att vara borta så himla länge ifrån Svearike, faktiskt verkligenverkligen lärt mig uppskatta det! Även om Australien är betydligt mycket mer likt Sverige än Kenya, så är det fortfarande annorlunda på måånga vis.

Snö som letar sig in över skokanten och gör sockorna blöta, elektriskt hår till följd av mössan eller natt hela dygnet känns lixom inte längre såå ovälkommet.

FredUt. /my

Efter ett hårt backspringpass står Amanda och jag och stretchar i trappen. Rätt som det är snör pappa på sig boxningshandskarna och drar igång på boxningssäcken (som om inte springturen med hela familjen var fair enough?). För att spä på det absurda ytterliggare en aning kommer mamma från ingenstans runt knuten (i full springmundering skall tilläggas) med höga knäuppdragningar och zickzack hopp. Halleluja is all I can say.

Regnigt Rockhampton och helg med min finfamilj. Idag har vi ätit långfrukost, strosat på Stocklands (köpcenter), ätit take-away sushi vid barbordet, sett The one and only Harry Potter göra underverk på bio, lagat&avnjutit hemmagjord pizza och lyssnat och nynnat till Angus&Julia Stone (superlativa syskonparet ifrån Sydney!).

Med risk för viss svävande text ska jag försöka berätta om Amandas och min lilla tur. Att skriva konkreta berättelser tråkar ut mig, därav den förmodade flummigheten. hejhå

Igår kom vi alltså hem. Amanda och jag från vår pre-roadtrip. Mam&paps 4WD-jeep hade vi till låns och for från Gold Coast tillbaks till Rockhampton på två veckor. Till stor del hade vi sällskap av Maria & Emma, som liksom oss reser runt här nere. Annars var de Amanda och jag, solo. Det var fantastiskt hurusom.

Jeepen var frihet. Att kunna stanna varhelst man vill och ta sig till små platser man med andra resmedel, inte kommer åt.

Vi har badat och solat. Fått saltvattnigt hår och hud till solblekt och solbränt. Handlat frukt intill vägkanten. Frågat otaliga människor om vägen. Levt megaekonomiskt både boende (hostel och bilen) och matmässigt (~2 $/dag motv.14 kr. Alltså, vi har gjort mat av i princip ingenting. Vad sägs om t.ex. ”fiskpinne(2$ för 40 st-rester)-hamburger(rester)-potatis-vitlök(massa och pricken över i:t i alla ekonomiska maträtter)-chilli/peppar/salt-Pytt”?). Surfat, gånger 2 (både små&stora vågor, små&stora brädor). Druckit vin på stränder i månsken. Spelat munspel på parkbänkar. Flytt vattenspridare i parker, efter att ha fyllt magen med singoallakex från IKEA. Läst i Botanic gardens. Strosat i städer. Dansat galet på trånga klubbar. Övernattat i jeepen i ödestäder. Stått utanför caféer och velat över vilket som är bäst (tills en gubbe gick förbi, pekade på det ena och sa ”They have the best coffee in town”. In gick vi, och blev sittandes i 4 timmar. Garanterat det godaste (första, bortsett från snabbkaffe) jag smakat på hela resan. Snyggaste interiören, retro och cleant. Gratis, snygga vykort. Inspirerande böcker. Roliga tidningar. Fyndiga kakor (mangobröd<3). SKÖN jazzmusik. Med själ!). Lagat mat & socialiserat mig i charmiga såväl som genomäckliga hostelkök. Hängt med inspirerande & intressant människor. Handlat i matbutiker och jämfört varenda vara, som alltid slutat med märket homebrand (MEGAbudget). Utnyttjat grillar vid vattenstråk (banan&choklad). Sjungt med, högt och aningens falskt, till uttjatade cd-skivor. Kajakat bland fina hus. Sprungit till VACKRA öde stränder, ljud&djur-fyllda tropikstråk och solnedgångsfärgade klipphällar. Känt mig fri&lycklig.

That’s pretty much it. Väldigt bra alltså.

I lördags tog vi four wheel-driven inåt i landet. Förbi Blackwater tablelands, Emerald och även lilla hålan Sapphire till den ännu mindre hålan, om det är värt att kallas ens för det, Rubyvale.

I början kröp det i skinnet på mig när jag såg dessa små fallfärdiga hus, utplacerade långt ifrån varandra, mitt i ett torkat nowhere. Men efter helgen, åkte jag ifrån med en genuin känsla av att det faktisk är ganska mysigt och med en definitiv charm. Jag förstår ändå varför folk väljer att bosätta sig så långt från civilisationen som möjligt. För det är ro där. Dock skulle jag aldrig vilja ha det så själv, men det är inte längre obegripligt.

Iallafall, i Rubyvale grävs och letas det efter safirer. Stora som små. Både amatörer som vi och de som faktiskt livnär sig på det. Första safiren i området, hittades en gång då en pojke sparkade en stor sten framför sig på väg hem från skolan, tills hans pappa upptäckte vad det verkligen var för någonting. Jag kommer inte ihåg hur många karat den var men den såldes härom året till en amerikan för mäkta pengar, som befängt nog styckade upp den till små bitar och gjorde business på dessa..

Vi hittade en söt farbror med en rolig tröja, på moniques mine, som lärde oss att vaska efter safirer i den stekheta outbacksolen. Det var kul och vi hittade en heldel. Inga megamega, men några tillräckligt stora att göra någonting av. Framför allt en kul grej.

/my

Efter jobbmorgon, poolhäng och sovstund, när solens gass lagt sig en aning, stack Amanda och jag ut och sprang. Just efter en backe upptäckte vi att vi fått sällskap av en liten hund. Vi la ingen vidare notis om vars den kom ifrån utan fortsatte vidare och likaså gjorde den.  En långlång bit. Vi kom till mer trafikerade gator och hunden sprang hejvilt ut och fick bilar att tvärbromsa och bilister att blänga argt på oss för att vi inte hade koll på vår jycke. En del fotgängare kommenterade dock hur söt den var, de kände väl sig tvungna, så som vi stirrade på dem medans vi desperat sökte minsta spår av igenkänning i deras ansiktsuttryck. Men icke. Efter någon kilometer och hunden fortfarande inte vänt haffade vi en pojke med telefon och ringde numret på halsbandstaggen. Ägaren sa att han skulle komma, men icke. Igen.. Tillslut kopplade vi hunden, som vi döpt till Sigge Skoo, i mitt ena skosnöre och traskade hemåt. Fin-Sigge Skoo! (Normalt är inte hundar min grej, men för Sigge Skoo slogs min beskyddarinstinkt på.)

epilog: vi fick tillslut tag på ägaren som var stor&tjock (och inte verkade kunna sköta sitt husse-jobb särskilt väl), han kom och hämtade Sigge Skoo som med svansen mellan benen knappt vågade närma sig honom ..

Jag ska nog springa förbi i krokarna där sigge skoo (som egentligen hette Neisha) dök upp och aktivt kidnappa honom/henne tillbaka.

/ my