myzetterquisthelger

I skenet från nattduksbordslampan, när klockan star på 00.10 am, sitter jag på golvet i Micas rum. Martin ligger och snusar i hennes sang och Mica har somnat med ipoden i lurarna på Martins nerburna. Under julen, när antalet i hushållet varit många, har vi bott i samma rum. Det tycker jag om.

Jag har idag köpt en flyttkartong där jag packat grejer, kläder och papper som jag inte behöver få tag på förens i April, då skeppet med flyttlasset ska ha nått Sverige. Fåtal ting går i min rullväska (som jag i desperation, när ingenting gick medvind, köpte på Heathrow, omedveten om priset i pund motsvarande i svenska-alldelesförmycket-kronor) som Mica tar hem till Sverige när de flyttar hem i januari.  Resterande pinaler i min ägo har jag komprimerat att få plats i min ryggsäck. Inte så många kilo, inte så många grejer. Imorgon säger jag hejdå för sista gången till 233 Denham street och far söderut tillsammans med Amanda och Kasper. Sydney är första destination. Som vanligt har jag ringa planerat, men vet att allt mer eller mindre löser sig. Med förväntningar (oundvikligt) och hopp om att allt ska bli grymt, dock utan att leta efter det.

Vi har i alla fall en bil att bo i, sex personer, näst kommande vecka. Först ska jag dock pussa på mamma och pappa, mica och martin lite mera.

Fri&påväg-ännulitemera-My

Vi, har en ganska fet decembermånad vi här på Denham street. Vi har varit ett litet kollektiv bestående av Maria (vän från Nypan), Kasper (As pojkvän) och såklart Sara Helger x2. Nu är resterande familjen tillbaka i Rocky och således också i huset. Utebliven snö (såklart) kompenseras med solsken, solsken och mera solsken. Vi jobbar på förmiddagarna, sista veckan nu. Det är fullt överkomligt i denna hetta, för i bakhuvudet finns vetskapen om en (no longer) svalkande pool att slänga sig i så fort man kommer hem. Vi badar och solar. Vi grillar vid poolen och dricker vin. Vi tränar och vilar. Vi följer julkalendern via svtplay.se närmast koleriskt (fantastiskt mysig och julkalendrig! Ingo <3). Vi gör små utflykter och grejar. Vi bakar julgodis och sådant. Vi har en ganska fet decembermånad med andra ord.

Igår natt tog vi lill-bilen upp på Mount Archer, det höga berg som reser sig invid staden, för att titta på den stjärnklara himmelen och se staden i nattljus. (Mitt ut på en liten stig mitt uti Australiensiska skogen, högt på ett berg kändes dock halvlockande ur orm-synpunkt så Maria bar mig på ryggen till viewpointen). Berget var mitt i moln som gjorde att utsikten skiftade i styrka, nattljusen skymdes i omväxlingar och likaså gjorde stjärnorna och månen då och då. Men allt var så vackert. Så himlahimla vackert. M

Hör och häpna! Idag har inga moln täckt himmelen, inget blixt&dunder har stört fågelsången och inte heller har en endaste regndroppe träffat mig (om än några inbillade, bara för att jag är så van vid dem vid det här lagret). Stadens stora flod, Fitzroy river som skiljer north- från southside, har svämmat över. Åpromenaden, några gator invid floden och några parkeringsplatser ligger under ytan och de flesta av flodens angränsade trädstår också de i vatten. Men idag var det som sagt sol. Oh Maria, hon kommer med solsken till mig (hennes egen Östen med resten remix). För idag kom hon, Maria. Till Amanda och mig som just nu bor ensamma i huset då resterande familjen är ute på andra äventyr. Efter jobbet låg vi vid poolen ett slag, sedan i skymningen stack vi ut och sprang i den botaniska trädgården. Där stötte jag på min andra australiensiska orm. Brun och äcklig och obehagligt slingrig var den! Bergis hoppspottande och attack:ig och livsfarlig! Jag tror dock det är sjukt pedagogiskt för mig att bo där jag nu bor. För jag blev inte på långa vägar lika rädd som sista jag stötte på en orm. Det är i alla fall fantastiskt varmt. Trots att vi glider runt halvnakna i huset, håller jag ändå på att avlida av värmeslag. Jag var precis ute och hämtade tvätt från sträcket utomhus, efter att först noga försäkrat att inga grodor, spindlar eller andra läskiga ting bestämt sig för att göra hem av tvätthögarna, ljumna vindar fläktade en smula, syrsor spelar högthögthögt och staden nattetid är snygg på sikt. Nyper mig i armen och konstaterar vars i världen jag är, vad jag gör och hur jag har det. Imorgon ska hotellstädarskruden på igen. Och därpå i 10 dagar till. Sedan är jag fri & påväg igen.

Natti!

Well, såhär sent på kvällen när allting är mörkt och stjärnorna glimma i skyn, DÅ kan man få aningens julkänsla. När man i bilen hem, samtidigt som fisljummen vind får håret att fladdra och fara, blåser in från öppna bilrutan och åker förbi extreema hus, skrudade ifrån topp till tå med blinkande lampor, Santa Claus gubbar och gudvetvad. DÅ kan man också få aningens julkänsla. Thats it.

Förra veckan hade Mica och Martin skolavslutning och jag och Amanda skulle vara goda systrar och överraska dem med tårta. Det blev en maräng-sockerkaks-hallontårta. Jajuste, den mest somriga tårtan som finns. Alltså, det kändes megabra, ända tills det slog mig att det faktiskt var en vecka till december equals - nalkande juletid!

Hur desperat vi än försöker få till den där julförnimmelsen; spelar julmusik morgon till kväll (skön julskiva tipsad av amanda här), nynnar julsånger på jobbet, bakar julgodis i alla dess former, kollar på Mysteriet på Greveholm prick 7.15 på morgnarna (ni hör ju, det låter ganska desperat), så GÅR DET INTE. Det är trettio grader varmt, jag skulle aldrig för mitt liv sätta på mig en mysig tjocktröja, papegojor och kookaburror väcker mig om morgnarna, julpyntet i entrén till jobbet känns mest malplacerat, jag cyklar i shorts till och från jobbet, solen ger fräknar på fem minuter, julkolorna vi försöker oss på, stelnar aldrig pga luftfuktigheten och på bbq:n grillas skaldjur. Det är helt enkelt inte menat med jul här på andra sidan. Hihi, om ni läser detta som om att jag är bitter, då misstar ni er helt. Det är SÅ fantastiskt! Men jag tror att jag skulle kunna njuta&tain så mycket mer av det här, för på något sätt saknar jag också verkligen vit-sverige och vit-jul! Jag har inte haft en sådan ordentligt på två år. Oj vad det här kan låta bortskämt och missuppfattas. Det jag menar är bara att jag verkligen, av att vara borta så himla länge ifrån Svearike, faktiskt verkligenverkligen lärt mig uppskatta det! Även om Australien är betydligt mycket mer likt Sverige än Kenya, så är det fortfarande annorlunda på måånga vis.

Snö som letar sig in över skokanten och gör sockorna blöta, elektriskt hår till följd av mössan eller natt hela dygnet känns lixom inte längre såå ovälkommet.

FredUt. /my