New in town.
Det är fredag och jag ligger i min migrändrabbade-systers säng och vi har precis kollat på ett SATC-avsnitt. Vädret är ganska dåligt, eller molnigt och enligt australienarna (dock inte mig) kallt. Det är vintertid.
Det här med att vara ny i en stad, och i en kultur som visserligen påminner om den svenska (åtminstone väldigt mycket mer än vad den kenyanska gör) är ganska tufft. Jag hade nog mest tänkt mig att bara vara och göra ingenting med min familj innan min kusin kommer ner (om en vecka) och då vi ska leva galet. Men efter En gången vecka där familjen har sina rutiner med träningar, jobb och andra aktiviteter men inte jag, så börjar jag bli skapligt rastlös. I och för sig tillhör jag den kategorin som älskar full fart och helst så att man bara precis hinner med allting, så detta är nog nyttigt för mig, men ändå. Jag har inte driving licence och här går/cyklar ingen. Jag har inte sett en kotte gå på gatan, ett fåtal cyklister men alla har hjälmar pyntade med fåniga fjädrar och presentsnören och andra färgglada ting, detta för att attackerande kråkor som faktisk är en av de vanligaste ”sjukdomarna” på Akuten (en viss tid på året får kråkorna tuppjuck och anfaller människor och pickar dem i huvudet, därav det färglada pyntet som ska skrämma iväg dem). Så i och med utebliven bil, cykel eller fungerande kollektivtrafik, (har faktiskt inte sett en endaste buss hitintills) är jag ganska låst. Och det är konstigt att inte ha några att ringa och hänga med mer än familjen.
Imorse följde jag med mamma på Rotary. Där var en annan kvinna med sin dotter, Julia, medtagen. Hon hade vart exchangestudent i Finland för några år sedan och pluggade nu till sjuksköterska och var allmänt skön och framåt. Megaskönt att äntligen få en chompis. Haha, alltså det känns verkligen så, ny i staden och jag blir överlycklig så fort någon så mycket som yppar ett ord till mig. Igår på fotbollsträningen t.ex. vågade de äntligen (ok andra träningen, men ändå) prata med mig och genast blev det sjukt mycket roligare.
Men det på något vis också ballt hur jag tvingar mig själv att sätta mig i ovana och lite obekväma situationer för att sedan komma starkare ur dem.
Jag har hängt med Julia idag och lunchade med hennes syster på en mexikansk bar, the crooked cactus. Fruktansvärt god mat och väldigt trevligt. Nu ska jag och Mica baka kladdkaka, long time since och sedan fika. Senare ikväll ska vi kolla fotboll och jag ska förhoppningsvis ha hunnit springa lite innan dess.
puss my
